Veckan som gud glömde

Den här veckan har absolut varit den värsta under min tid i Eskilstuna. Och allt beror självklart på den kurs som har närt på oss alla nu i fyra veckor. Krampaktigt har jag kämpat för att hänga med och prestera, prestera, prestera. Det har slutat i tårar och i ett apatiskt tillstånd där inget överhuvudtaget går uträtta. Kåranen-grejer, KAM-besök, snorpapper, telefonsamtal och krav från arbetsgivare har satt sig på tvären i almenackan och tvingat mig att göra allt samtidigt, men det är omöjligt när lusten inte finns att hitta hur länge man än söker. Istället har ångesten tagit över mitt liv och växt sig starkare för varje dag.

Jag är i vanliga fall expert på att hitta ljusa stunder, positiva saker att fokusera på och tycka att vilken skitgrej som helst är ganska kul. Anledningen till att det är omöljigt den här gången kan endast vara: att jag saknar mina vänner! Inte får vi äta lunch tillsammans, inte ens fika! Vi har inte setts på kvällarna och i helgen var jag borta. Inga vänner=ledsen pyttianna utan ork och lust.
Det finns ett tydligt bevis på att jag är helt borta... Jag missade nämligen en kursstart i veckan, vilket aldrig skulle ha hänt en normalt fungerande fröken Hjelm. Än mer förvånade var att jag inte bryddde mig ett dugg när jag kom på det samma kväll. Men lika bra var väl det. Jag har inte lust att proppa in mer i min stackars almenacka, som gärna vill överleva längre än till mars. Det vill jag med, gärna med hår och hull i behåll.