Frihet i en liten backe

Jag har tänkt i flera dagar nu att jag skulle vilja göra det. Funderat på hur det skulle kännas. Så där lätt som i tanken eller om det bara ska bli tungt och platt på samma gång.

Men idag, efter en irriterad dag men en supertrevlig kväll och några glas, så det dags. När jag hade gått sådär ansträngt, som man gör när man vill hem så fort som möjligt, en bit, kom jag till - backen. Man går så fort att man nästan snubblar på sig själv. Men istället för att fortsätta så lät jag mina ben bara ramla iväg och börja springa ner för backen, som ett barn. Det var härligt, lätt och frigörande.


Tills jag fick håll.

Men ändå.