IIIIIIH!

Jag var inte den enda som tyckte att det var härligt ute efter spöregnet när solen tittade fram. Efter min två timmars-promenad runt sjön och sitter jag här och är alldeles skakis. Och det beror inte på att det var långt eller att jag har asdålig kondis. Utan äckliga varelser som inte borde finnas. Snokar.

Jag är ju livrädd för ormar men har varit befriad från att möta dem ute i skogen. Jag har sett nån överkörd snok och när jag körde postbil och det ringlade en orm över grusvägen så släppte jag ratten, höll för ögonen och skrek.

Idag skrek jag igen.

Först en gång i örat på pappa som jag hade i handsfreen när en liten snok blev lika rädd som jag där han låg och solade på den smala stigen och ringlade snabbt ut i grönskan. Sen gick jag och stampade som fan och inbillade mig att varenda pinne var en snok tills jag slappnade av en aning. Och sen kom jag ut på asfaltsgångvägen där jag brukar springa och där det cyklar och går massor med folk, så då slappnade jag av helt. Tio sekunder senare såg jag en JÄTTELÅNG snok som var minst tre gånger så lång som det första. Jag skrek, fick hjärtklappning och fick tårar i ögonen, men lyckades kontrollera mig så mycket att jag inte började gråta. Sen stampade jag hem och lyckades gå bakom en tjej med hund hela vägen hem. Nu tänker jag hålla mig inomhus tills jag flyttar.