Äntligen

I går skulle jag äntligen komma iväg till blodbanken och testa blodet mitt så jag kan bli blodgivare.

Innan så tänker jag att jag kanske inte borde cykla de 8 kilometrarna dit för att inte vara helt slut när jag kommer fram och ska ta blodtryck och puls. Sen tänker jag att jo men vaddå jag vill cykla, bara jag äter något mellan lunch och klockan fem innan jag ska vara där är det lugnt. Men jag känner mig inte hungrig, så jag tänker, huvudsaken jag dricker ordentligt. Det glömmer jag, jag som maniskt öser i mig vatten varje dag och är konstant törstig.

Givetvis kommer jag till blodbanken och är helt darrig. Drar i mig en banan och en juice fem minuter innan det är min tur. Sköterskan tar blodtrycket och hummar och ojar sig och håller stetoskopet mot min pulsåder och knackar på den för att se om den fungerar. Hon frågor om jag verkligen har druckit tillräckligt?

Hon säger att vi får prova andra armen med, men med ett ej tillfredsställande resultat. Hon förklarar att man kan ha lågt blodtryck när man är yngre utan att det är något konstigt med det, och säger att jag nog får komma tillbaka om några år. Men jag tror hon såg min stora besvikelse när jag äntligen tagit mig för att komma dit, så hon provar på den första armen en sista gång. För att få ge blod måste jag komma upp över 100. Jag försöker andas normalt vilket aldrig går vid sådana tillfällen, men jag försöker. Och hurra den går upp till 108!

Om inte blodprovet visar något märkligt, får jag bli blodgivare!
Men nästa gång tar jag bussen.