Igår var en dag som var skön då jag fick vara inte på kontoret. Jag skulle åka till Kristinehamn för att intervjua en kund till kundtidningen.
Jag tycker ju det är helt okej att köra bil, så 25 mil dit och 25 tillbaka är helt okej. Det som inte är okej är att hitta in och ur Stockholm, eller det går inte så bra för mig. Dessutom blir jag en värdelös bilförare av att inte veta vart jag ska och samtidigt vara stressad. Ut ur stan gick det bra på enbart tur. Jag följde definitivt inte hitta.se´s vägbeskrivning, men ur stan kom jag. Även om jag i Kungens kurva var tvungen att åka av och ringa Joel och kolla om det här verkligen var rätt väg. Det var det. I ivern att komma ut igen råkade jag åka in i McDonalds Drive In. Och fick fint backa ut. Men det gick ju bra med.
På väg in till stan igen, ett antal timmar senare, försökte jag plugga på vägbeskrivningen innan jag begav mig in gyttret. Men det hjälpte föga. Jag kommer ju inte ihåg mer än kanske tre svängar och avfarter i huvudet på samma gång och jag kan ju inte läsa vägbeskrivningen medan jag kör 4-filigt. Jag hade hakat upp mig på att jag skulle åka mot Gustavsberg, så jag gjorde det till leda och hamnande i Nacka. Jag skulle visst ha svängt av där någonstans. Nu var jag helt borta. Jag åker tillbaka lite, men hade ändå ingen aning om vart jag skulle eller vart jag var. Tillslut hamnade jag i Bandhagen, som är nära där jag bor och eftersom jag skulle till Globen var det ju inte så långt. Efter att ha ringt Joeln igen och konstaterat att han inte kunde hjälpa mig var jag nära gråten (var lite trött), men tänkte att va faan nu åker jag på känn, det kan inte va så svårt. Och helt plötsligt ligger OKQ8 där!
Jippie, tänkte jag, nu kan jag gå in och fråga hur jag åker till macken där jag hyrt bilen. När jag svänger in känner jag igen mig, undra om… aa det är ju min mack! Hurra!
Äntligen fick jag sätta mig på en trygg tunnelbana istället, som tog mig hem säkert.